Svenska kungaättlingar i Norge

Året är 1878. På en liten gård i norska byn Brevik föds flickan Hanna-Andrea. Hennes far Claus är en kringresande köpman och hennes mor Clara är husmor. Familjen är inte rika men klarar sig i ett undernärt Norden. Strax efter att Hanna-Andrea fötts gifter sig Claus och Clara. På bröllopet öppnar makarna presenter och i ett av paketen ligger en vacker liten guldbrosch. Clara är mållös. Något så vackert har hon aldrig ägt. Till paketet hör ett gratulationskort med lyckönskningar från Oscar II.

När Hanna- Andrea Schonbye gick bort i cancer 1941 var hennes sonson Carl Severin, numera pensionerad läkare i familjepsykiatri, bara en liten grabb. Det var tyst om kungahistorien länge, ända tills Carls moster en dag berättade om det där besöket i Brevik drygt 100 år tidigare. Kung Oscar II skulle ha varit på genomresa från Stockholm och då uppvaktat Clara Erlandsen, Carls farmors mor. Bland annat ska kungen då även ha gett Clara en unionsring av guld. När Carls yngre syster många år senare ville förminska den väckte det stor uppståndelse i smyckesbutiken där personalen ivrigt frågade varför hon ägde en kungaring.

Carl Severin betraktar historien om Hanna-Andrea som kuriosa och tycker att det är spännande men menar att han också är lite ambivalent.
- Å ena sidan är det ju fascinerande att lära sig mer om sin släkthistoria. Men det har länge varit tabu i familjen och har snarare blivit lite av en etisk fråga. Skillnaden nu är att idag är sanningen det viktigaste. Tiden läker alla sår och skammen börjar nog gå i glömska, menar Carl.

Som påminnelse om sitt kungliga arv har Carl kvar guldbroschen hans mormor fick som bröllopsgåva. Men han har även kvar ett brev från 1877 strax innan Hanna-Andrea föddes, där Oscar II lyckönskar Claus och Clara till dottern.
- Jag har fått för mig att Oscar II passade på att besöka Clara och diskutera saken när Claus var ute och reste. När så Claus återvände fick han säkert beskedet att han skulle bli pappa. Det var fult gjort av kungen men så var det. En konung hade fritt fram! Han hade tillgång till alla jungfruar, de var som man säger i Norge ”fritt vilt” - lovligt byte.

Även om Carl har stor distans till händelsen och tycker det är intressant, hörs det att även han har lite respekt i rösten när han berättar historien.
- Det säger ganska mycket om kvinnors roll på den tiden. Clara var en skön dam med stor integritet och att ha utomäktenskapligt umgänge var en synd. Det är inte konstigt att det har varit hemligt så länge, menar han.

Men hemligt var det och det dröjde alltså tills Carl var vuxen innan han fick veta om sin kungliga släkt. Och broschen, ringen och brevet är inte det enda som talar för att blått blod flyter i hans ådror.
- Många av oss i familjen på mormors sida är väldigt lik Oscar II. Tittar man på foton av henne och hennes systrar ser man hur olik hon är dem. Jämför man däremot med en bild av Oscar II ser man väldigt tydliga likheter.