Oäkta prins eller son till en stallknekt?

Karl Gabriel Falk föds 1849. Hans mor, Anna Falk, arbetar i slottet och beskrivs som en ”firad dam" i Stockholm. Efter en bekantskap med Oscar I blir hon havande och ett nytt kungligt släktled är påbörjad.

Hans Falk är 66 år och en man som verkar ta livet med ro. Han minns hur han som tioårig grabb fick i skoluppgift att berätta om sin släkt. Fattig på information om sina förfäder gick Hans till sin pappa och farfar som sa ” men skriv att du är prins”.
- Så jag skrev det, säger han och skrattar.
Nu var det inte det enda han skrev. Även om den unge mannens historia kanske inte direkt förtäljde att hans farfar var barnbarn till Oscar I framgick ändå att hans far varit elektriker och hans farfar arrendator.
- När farfar flyttade in på Jölmestad gård utanför Västerås gick rykten i byn om att Falkfamiljen skulle vara släkt med kungen. Min mamma bodde i samhället och träffade senare min pappa. Men när familjen kom var hon bara i ”koltåldern” - ett spädbarn.

Kvar i släkten finns ett antal saker som skvallrar om möjligheten till kungligt arv. Hans är själv mest intresserad av den klocka som står på en släktgård i Krista utanför Västerås, också det en gåva från kungen. Familjen har inte låtit klockan bedömas av en expert men historien säger att den skänkts av hovet.
- Det ska dessutom ha medföljt pengar med klockan. Närmare bestämt 5000 kronor vad jag har hört. Och det kan man ju tänka sig hur mycket det var på den tiden.

Att kontakten med hovet finns, verkar inte släkten Falk att tvivla på. Frågan är snarare varför den finns. Historien om att hans farfars farmor skulle haft en affär med Oscar I kan mycket väl stämma. Men Hans tror det finns andra möjligheter också.
- Vi skojar i släkten ibland och säger att ”det kanske var stallknekten”. Alltså, så vitt vi vet kan hon ju ha gökat både i stallet och i slottet. Och har i hon själva verket träffat stallknekten och sedan påstått att det är kungens barn, då är det ju bedrägeri.
Hans skrattar när han lägger fram sin teori och som om han plötsligt inser att det faktiskt är lika sannolikt utbrister han:
- Men hallå, så kan det ju vara!

Precis som i många andra släkthistorier har nu tiden gått. Personer i släkten med vetskap, de som oftast är de bästa källorna, har gått bort innan någon hunnit ställa frågor.
- Jag har ju egentligen aldrig intresserat mig för det här. Men nu ångrar jag bittert att jag inte pratade med släktingar tidigare. Och det säger jag till alla unga nu, att ”låt inte tiden gå”.
På frågan om han tycker det är viktigt att få reda på om historien är sann tvekar han en aning.
- Jag ser det mest som en rolig grej. Ibland har man tänkt att ”det klart det var kungen, jag ska ha ett slott!” Men skämtåsido så kommer jag nog att fortsätta undersöka det. Det verkar som att det finns mycket kungliga ”gåvor” och de måste ju kunna spåras. Nästa stopp är landsarkivet.