Prinsromans i kungsör

Den 1 maj 1855 föds Ulrika Forslund i Karlskoga. Som tjugoåring arbetar Ulrika på Kungsgården i Kungsör. Flera kungar vistades på kungsgården med sina hov under perioder och den blev senare en populär tillflyktsort för bland annat Oscar II. Året är 1876 och kungens söner är på besök . Prins Oscar, näst äldst efter Prins Gustav, har ett gott öga till Ulrika. De hamnar i säng och nio månader senare föder hon en flicka som får namnet Elna.

Pia Floberg är 48 år och arbetar på arbetsförmedlingen i Norrtälje. Men hon låter inte som att hon jobbar där. Rösten är glad och mjuk, raka motsatsen till vad man förväntar sig höra som jobbsökande. Pia har vuxit upp med historien om hennes mormors mormors påstådda romans med någon av prinsönerna till oscar II. Men det är först nu, i samband med att hon träffat oss för filmen Blått blod, som hon börjat fundera över det på riktigt. Bevisen för släktskapen är få men något som verkligen talar för det är hur lika alla Pias släktingar är olika kungligheter.
- Min mormor Elly och Prins Bertil är väldigt lika. De ser ut som syskon. Och min mamma och hennes syster är otroligt lika vår nuvarande kungs systrar.
Pia själv är lite lik prinsessan Birgitta men främst kronprinsessan Victoria till utseendet. Rösten och skrattet gör att det är lätt att för ett ögonblick se Victoria skrattandes framför sig och inbilla sig att det faktiskt är ”sessan” man pratar med.
- Och min bror är väldigt lik Folke Bernadotte. Och min mammas morbror är som ung lik Gustav V och hans son John Junior är otroligt lik, fortsätter Pia.
- Ja, du hör ju. Men jag vet inte, det är lätt att inbilla sig. Att se likheter om man tror att man är släkt är ju inte svårt eller hur?
Hon har förstås rätt men samtidigt kan man inte låta bli att undra över om det är sant. Det är konstigt förstås, eftersom det inte finns några egentliga bevis. På frågan om det är viktigt för henne att få veta om hon har blått blod skvallrar ändå svaret om Pias lediga inställning till ämnet.
- Min nyfikenhet gör att jag säger ja till att vilja veta men i övrigt tror jag ju redan det, säger hon och skrattar. Det är ju egentligen ingen skillnad att veta det. När jag träffade er första gången hade vi roligt åt tanken att min släkt skulle ha blått blod. Men nästa gång när vi träffades igen då var jag släkt med kungen. Så kändes det. Men i slutändan spelar det ingen roll. Jag är Pia. Punkt slut. Oavsett om jag är släkt med familjen Berndotte eller inte.
Kanske är det svårt att våga tro på att man har kunglig släkt. I alla fall tror Pia att det varit så för många förr i tiden. Och kommentarer som att ”det där är inget att bry sig om” fälldes ofta i hennes eget hem, det minns hon väl.
- Min mormor och hennes syskon växte upp med den inställningen. Och de förde vidare känslan av att det var tabu och pinsamt. På den tiden, när flera svenska kungar ska ha roat sig med kvinnor av folket, var det ju skandal. Jag har själv vuxit upp med att tro att jag är släkt också och att det inte är något speciellt med det. Men det har nog med jantelagen att göra också. Vi svenskar vill inte vara märkvärdig helt enkelt.
Man hör ändå på Pia att hon har en viss beundran för Kungafamiljen.
- Jag ser deras ambition att vilja bidra till något bättre. Som jag ser det föds vi in på olika platser i samhället och med det får olika möjligheter i livet. Och antingen använder man sin position för att göra gott för andra eller så lever man bara med fördelarna och struntar i resten. Vår kung gör mer än han måste. Och jag tror att kungafamiljen har ett genuint intresse för att göra väl för andra, framförallt Silvia och Victoria. Det syns. Att ha möjligheten att påverka människor positivt genom media, det är något jag är riktigt avundssjuk på.