Thomas Stålberg
Konst, kvinnor och sprit – det kungliga arvet
I mars 1820 föds Berta Svensdotter. Hon kommer inom en snar framtid att arbeta som tjänsteflicka på Bäckaskogs slott, norr om Kristianstad i Skåne. Slottet är residens för prins Karl, senare Karl XV. Kron-Kalle, som han också kallas, är känd för sina många kvinnoaffärer och ofta dekadenta liv. En av många kvinnor han sägs ha uppvaktat bara på slottet är den unga Berta. I oktober 1855 föder så Berta en dotter, Elna. Hon ges efternamnet Karlsdotter.
Den ena halvan av ansiktet har mörkt, lågt hårfäste. Näsan är en aning spetsig och munnen är mjuk. Den andra sidan har ljust, nästan vitt, högt hårfäste. Munhalvorna smälter samman väl och helheten ger intrycket av viss finurlighet.
Det skulle dröja ett och ett halvt sekel innan någon på riktigt intresserade sig för släktens påstådda blåa blod. Men när bildläraren Thomas Stålberg hörde talas om sin farfars mor och sitt kungliga arv väcktes en nyfikenhet. Den experimenterande bilden där Thomas ansikte med hjälp av photoshop smälts samman med Gustav VI är mest för skojs skull men får en definitivt att undra. Men Thomas avslappnade inställning till det påstådda arvet delas inte av alla och han tror sig veta varför.- Det var ju fult att vara erotisk på det sättet Kron-Kalle var. Han var nog obekväm av sig som kung – han gillade kortspel, konjak och att jaga brudar som alla andra. Men samtidigt var han nog också ganska utbränd, en överklassalkis med dagens mått mätt. Det kanske är därför en del människor har svårt för att rota i det.
Det tar inte lång tid innan man inser att Thomas delar intresset för konst och skapande tillsammans med flera släktingar på hans fars sida. Hans far, Arthur Stålberg, var en duktig bildhuggare och son till Sven, en kringresande frilansjournalist och poet som älskade damer och musik.- Det blev en kort affär mellan mina farföräldrar och min pappa kom att bli bortadopterad eftersom min farmor skämdes över graviditeten. Han hade nog gärna velat berätta om sin kungliga släkt om han hade levt idag, tror jag. Det skulle ha varit lite av en känslomässig revansch.
Själv är inte Thomas särskilt intresserad av att vara kunglig. Han tycker egentligen ganska illa om monarkin - en kvarleva från medeltiden, menar han.
- Men kungarna fick ett uppdrag och gjorde ett arbete. Jag hyser absolut inget agg emot dem och känner snarare sympati. På senare dar känns det viktigare att förstå sitt ursprung och då gör det också att man blir mer nyfiken på andras historier.
Thomas föräldrar var länge tysta om det och låtsades som ingenting. När barnen fick reda på det under tidigt 80-tal var det fult med kungligheter och adel, minns Thomas.
- Jag hade en klasskompis på konstfack som dolde att han hade ett adligt namn. Han ville heta Larsson eller något annat vanligt. Det var sådana tider, det var liksom inget man stoltserade med då.
Nu är det andra tider. Intresset för kungahuset har aldrig varit större. Ett kungligt påbrå skulle kunna skänka även den enklaste arbetare viss stjärnglans. Eller betyda en ny livsstil? Inte för Thomas om man ska tro honom. Men det verkar å andra sidan inte som att det skulle skada heller. Och det finns mer än skrönor som talar för att historien är sann.
- Både pappa och farfar var väldigt lika Karl XV. Jag lägger speciellt märke till blicken. Kron-Kalle ser alltid så obekväm ut på sina foton, precis som pappa och farfar. Men öron och näsor är också lika. Själv har jag väl bara ärvt öronen och lite av näsan. Men jag liknar nog Gustav VI Adolf mer, säger han en smula stolt.
